Läs den HÄR artikeln. Blir ledsen av hela mitt hjärta. Det är trots allt mitt folk. Mina bröder och systrar.

Tevebilderna från Gaza är otydliga idag. Ett tjockt täcke av rök vilar över den lilla landremsan. Dödens kalla hand. Likgiltighetens iskalla ridå. De förtvivlade människornas rop Ya Allah Ya Allah är klanglösa. Stumma. Ohörbara. Kanske tror de själva att de har röster. Jag själv är inte så säker. Jag ser bara gapande munnar. Jag ser min egna ögon. Stora och runda. Ser och registrerar. Några riktiga tankar finns inte. Det som finns är en högre grad av medvetenhet där ord, ljud och röster får en sekundär betydelse.

 

Jag och hundratals miljoner andra männsikor ser på en förintelse. Det är ett jätteläger. Det är en gaskammare och en förbränningsugn på en och samma gång. Den vita fosforn är bara ett sätt att slå två flugor med en smäll. Folk blir både gasade och brända. Och överlever de så kommer de att utveckla cancer inom loppet av några månader.

 

Och världen ser på. Och världen har sett på i hela 19 dygn. Och i världen finns det inte en människa av kvinna född som har makten, som kan eller vill stoppa förintelsen. Och vi kan lika gärna låta det sjukna in. Det händer nu. Det händer igen. Och det kommer att hända igen, och igen, och igen.

 

Idag Gaza, imorgon någon annan stans. Och din tur, och din och din… har inte kommit än. Men den kommer.

 

Ohyggligast är det för oss araber. Vår värld kommer aldrig att te sig lik igen. Det kanske är svårt att förstå för västerlänningar. Men majoriteten av oss 300 000 000 araber blöder inom bords. De två största arabiska ländernas statschefter är med på slakten av Gaza. Och de åkte aldrig till det arabiska toppmötet i Doha. Arabförbundet är ett minne blott och det är på sätt och vis en befrielse. Nu skiljs vetet från agnarna.

 

USA och Israel har i årtionden arbetat för att sabotera arabförbundets arbete och vi araber har slagits för att skydda den. Tanken har varit att det arabiska i Arabförbudent skulle försvinna så att ockupationsmakten och Aparthiedstaten Israel skulle få plats utan att först lämna tillbaka det de stulit från palestinierna. Det kämpade vi emot. Men nu ger vi upp. Vi vill inte längre ha Saudiarabien och Egypten i Arabförbundet. Inte så länge de styrs av dessa två kriminella tryanner och inte så länge de springer USA:s och Israels äranden.

 

Istället blickar vi mot Turkiet och Iran. Turkiet som gör sitt yttersta idag för att förhindra Eyptens försök till att genom förhandlingar ge israelerna det som de inte kunde får genom slakten i Gaza.

 

Och vi kysser marken under deras skor, de som går i Gaza och håller ut och inte låter mördarna komma in städerna, i byarna och i flyktinglägren. I Gaza. I Gazakammaren.

Fru Badran yngste barn samt hennes fem barn var några av dem som dödades i sitt hem i flyktinglägret al-Bureij. 23 andra hade legat hela natten under husruinerna i Tall al-Hawa. Skjukhuset al-Quds som ligger i samma område hade bombats igen. Det brann igen och de 300 skadade och sjukvårdspersonal fick evakueras medan elden rasaden och bomberna regnade.


Fosfor regnet över en FN skola i Palestina den 17/1.


En vanlig vardag.


knappt någon mat


Ingen el


splittrade familjer





Föräldralösa barn





Smärta, smärta smärta!


Ska vi kolla på andra sidan?




Jag missunnar inte någon välfärd och normala levnadsförhållanden, men dessa orätvisor som sker näst intill vägg i vägg svider.



Dee